...får man nog säga att jag o kompisen är.

Idag på promenaden kom en man cyklandes och undrade om vi hade sett hans schäferhane som gett sig av på egen hand. Han tyckte att det var ytterst pinsamt att ha en schäferhund springandes vind för våg i det mer än välbesökta naturområde vi befann oss i. För ovanlighetens skull hade jag mobilen med mig men dum som jag var tänkte jag inte på att ta hans nummer för vem tror ni inte vi får se komma springandes på stigen ca 30 min senare - en stor schäfer.

Han kom glatt när vi ropade och kompisen satte på honom ett koppel. Jag ringde polisen för att se om ägaren kanske hade lämnat sitt mobilnummer men icke. Sedan gick vi till motionscentalen och väntade på att den lokala polisen skulle komma med en chipläsare för att se om vi kunde identifiera hundens ägare. Som tur var fanns ägaren i hundägarregistret och polisen kunde kontakta honom. Han var fortfarande ute och letade efter hunden på cykel så han var snart på plats. Ännu lite mer skamsen kanske nu när även polisen blivit inblandad men förstås väldigt lättad och tacksam att se sin fina hund igen!  Polisen i fråga var jättetrevlig. En ung tjej som själv haft hundar som tagit för långa turer på egen hand så hon var väldigt förstående.

Ägaren ville förstås tacka oss på alla sätt och vis men för oss räckte det att få se hans lättade min och bli försäkrad att hunden kom säkert till rätta. Nästa gång kanske det är ens egen tur och då hoppas man att det finns snälla människor som är beredda att göra sig lite omak för att hunden ska hitta hem. Men lite av en hjälte känner jag mig allt!

Det var en rasande trevlig "liten" kille vi lärde känna. Han var två år visade det sig och han tyckte faktiskt att han gärna kunde följt med oss hem =)

(Han var inte liten han var en jätte!)

(bilden snodd någonstans ifrån) 

Klockan är över elva på förmiddagen och jag har varit uppe i flera timma (eller i alla fall två), ätit min frukost, kollat mail osv men ingen av de fyrbenta har rört en tass. Katterna ligger platta  på respektive sovställe och Aisha har inte lämnat min säng.

Katterna brukar vilja ha frukost när jag går upp och Aisha är DEFINITIVT på plats för att först "diska" kattmatskålen och sedan vara på första parkett när jag fixar min frukost - men icke - idag är en seg dag. Jag kände det jag själv när jag vaknade att humöret var lite lägre än vanligt och som sagt de fyrbenta bekräftar känslan. Idag är en dag för att vila sig i form - åtminstone ännu så länge.