Eftersom vi går kurs i kommunikationsmetoden åkte vi till Slottsskogen idag för att hitta lite hundar att träna på. Det är konstigt för att trots att jag tycker att jag träffar på ganska många hundar här omkring så finns de inte när man behöver dem som bäst. Då känns Slottsskogen en solig söndag som ett givet kort. 

Och det kan man säga att det var - med besked!

Efter ett tag kom jag på den briljanta idén att filma samtidigt. Gick sådär bra... ehh...eller inte. Men trots att det var ganska svårt att få med det jag ville ha så ger det minnesbilder som är bra att ha med sig framöver.

  Här har vi gått bakom de lille parveln en stund innan jag börjar filma. Det syns tydligt hur Aisha jobbar sig förbi.

  Även här ser man att Aisha använder luktandet för att visa att hon inte vill vara till besvär ;-)

Efter en timme i Slottsskogen var Aisha TRÖTT!!!!!!

I ena kanten av fotot syns Aisha och en betydligt större look-alike. Vi var på stadspromenad och stötte på en irländsk varghundsgrabb med matte. Lite kul eftersom Aisha brukar tas som en irländsk varghundsvalp.

Aisha har börjat löpa berättade de för mig på dagiset idag.

Jaha, då var det dags...

Annars roar hon sig med att ibland sätta lite fart på de förhållandevis tama kråkorn.

Det går ju inte att vara lydig jämt    

Kvinnodagen "firades" genom en gemensam promenad i city.

Vi stannade till på Drottnimgtorget för lite passivitetsträning

Aisha och Aros delade staty

Sedan gick vi vidare ner till Operan där det blev fika och mer passivitetsträning... 

Tillbaka till Nordstan över gångbron över Götaleden.

Och så passivitetsträning igen... inne i Nordstan den här gången. Det samlades snabbt en ring men människor som nog blev ganska besvikna på all utebliven akivitet   

Hemma väntade Herr Kråka på lite hundgodis till eftermiddagsfikat.

Idag kom ett brev från SKK som meddelade att Aisha fått sin allra första titel minsann. Kul!

Så nu ser det ut så här om man söker på Aishas namn på SKK Avelsdata.

I stallet hänger mopsen Bulten ibland. Häromsisten gjorde jag det mycket dumma valet att bjuda honom på en godis när vi gick förbi. Då matte inte var där tyckte Bulten att han lika gärna kunde följa med oss (min godisficka) hem. Eftersom han inte verkade ha någon tanke på att vända själv fick jag snällt gå tillbaka och försöka hitta någon som kunde se till att han höll sig på plats.

Inget mer godis till Bulte alltså.

hrm...ska man följa med tro?

Ja, varför inte!

Bjuder du på lite mer godis?

Näru grabben - nu får vi allt gå tillbaka till där du hör hemma.