Jag försöker få Aisha att fösa fåren framför sig (och mig) i ett lugnt tempo. Lugnt tempo = skritt!

Det är jättesvårt! JAg har ju nyligen insett att Aisha lärt sig att sätta tryck på fåren genom att använda fart. Får hon inte använda sitt tempo vet hon inte riktigt hur hon ska göra. Så dags kan man tycka att inse det nu men ja - det är mycket att tänka på i fårhagen och man (=jag) kan bara fokusera på lite åt gången.

I vilket fall som helst. Nu sätter jag fokus på fösning. Aisha går i lina framför mig och jag försöker få henne att på något sätt gå avslappnat i skritt. Tyvärr är det hittills antingen full rulle fram eller när jag hejdar galopp tillbaka till mig för jag verkar tydligen inte nöjd med hennes beteende. Hur jag än försöker får jag inget mitt i mellan.

Aargh - jag blir gaalen. Jag är inte överdrivet tålmodig när jag absolut inte lyckas med det jag företar mig. Gick precis en kurs i mindefullness. Detta måste vara examensprovet!!

Ikväll tog vi en tur till djurkyrkogården men innan vi kom så långt så började dagen men en tur ut i den novembergrå skogen.

Planen var att träffa kompisar från Stockholm men förkylningen gjorde att vi flyttade fram träffen.

Höll på att inte få med mig Aisha till bilen för vi råkade passera hennes "valpningslya". Hon dök in under en gran och jag fattade först inte vad hon pysslade med men sedan kom jag ihåg gropen hon börjat gräva sist det begav sig. Jag pratade i telefon så hon fick hålla på medan jag pratade klart.   Så här såg det ut i april 2009. Samma gran, samma grop. Till slut kunde hon slita sig så vi kom iväg till skogen.

Det finns många stigar att välja på men idag valde vi den mot Lunsentorpet.

Uppfriskande dopp finns det alltid tid till.

Det ser så härligt och trolskt ut med allt det gröna.

Lite skoj måste man också ha.

Till slut var det dags för en fikapaus. Aisha har koll ett tag...

...tills hon tröttnar och tycker att matte är lite jobbig med allt knäppande.

Så blev det då kväll (eller åtminstone mörkt) och vi tog en tur till kyrkogården. Utanför murarna till den vanliga kyrkogården finns en begravningsplats för djur.

Efter att ha stannat till där gick vi till minneslunden och jag ägnade lite tid eftertanke. Aisha ägnade tid till att kolla in foxterriern som var där med sina människor.

Sedan gick jag inte på bio som jag hade tänkt utan var hemma och tittade på Downton Abbey. Trevlig anledning att vara hemma på lördagkvällen.

Återanvänder en gammal bild.

Nu är det dax igen. Även den här gången förlorade jag kampen mot förkylningsbacilluskerna =(

Helgens aktiviteter blev inställda. Idag fick Aisha springa bredvid cykeln för jag orkade inte gå någon långpromenad. Cykla i långsam takt är lättsammare. Här är det mestadels platt och bra.

Aisha är också rejält seg men det har hon ju varit i två månader vid det här laget. För tillfället har hon börjat vara kinkig med maten och hon har också börjat bädda en massa. Det är dags för valpar om hon hade varit dräktig på riktigt. Det borde i alla fall betyda att det snart är över med hormoneriet för den här gången. Skönt! (tycker nog Aisha också)

En alldeles, alldeles vanlig morgon. Ganska grå men härligt nog finns det en hel del färg kvar i naturen.

Tänkte att jag skulle försöka ta ett kort på Aisha när hon "sitter fint"

Insåg då att hon bara har lärt sig momentet om jag håller en godis eller handen ovanför nosen på henne. Att få henne att sitta fint på lite avstånd så jag kan fota samtidigt går inte!

Något att träna på med andra ord.

Snart kommer det bli ännu färglösare i skogen men något som alltid kommer att lysa upp bland träden är om man stöter på en grupp förskolebarn. De har både västar och är utrustade med var sin visselpipa.

Låter om dem gör det också =)

Aisha gick fint fot när vi passerade gruppen men jag fick ändå en sur kommentar från en av fröknarna att jag hade hunden okopplad. Ja, så är det när man har en lydig hund - då glömmer man kopplet hemma.

På eftermiddagen åkte vi till brukshundsklubben för att träna lite. Först gick vi en promenad i Hågadalen. Det började bli mörkt nästan innan vi kom tillbaka till klubben.

Klockan är bara fyra =(

Det blev för mörkt för att fota, åtminstone om man inte står precis still. Zabbas hoppstil får förevigas en annan gång.

Zabba var vid tillfället i fråga inneboende och MYCKET missbelåten med toalettrutinerna. Hallå! Klockan är 11 och man har inte fått komma ut än. Dessutom har någon satt upp ett läskigt galler också =(

Ääntligen!!

Två fina hundar =)

De kamuflerar sig väl bland höstfärgerna

Planen är att gå runt fyrisån. Man kommer inte över på så många ställen om man inte har en båt eller simmar och jag har faktiskt aldrig gått på "andra" sidan. Alltså den östra.

Zabba har varit och tagit sig ett dopp och behöver en åthutning, enligt Aisha

Nåja, det är snabbt gjort. Friden har lagt sig igen.

Vackert gammalt staket

Märklig sittplats som står ute på fältet

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska gå. Det blev en kort sträcka på asfalt.

Frågade mig fram och blev visad på vart stigen började igen. Gick ett tag i skogen och kom av misstag? in i en ko-hage. Inte så jättemysigt eftersom kossorna verkade mer än nyfikna på hundarna. Vi tog oss ur hagen innan kossorna hunnit fram.

Sedan träffade vi på ett par som haft briard. Vi pratades vid ett tag - förstås - och fick tipset att gå via ett fält i stället för på ridstigen där jag gick.

Tjohoo. Dags att sträcka ut igen!

Zabba håller sig närmare medan Aisha far runt och snusar efter har-lukt.

Över stock och sten och färister.

Sedan började jag bli trött. Jag var inte ens halvägs och tiden hade gått. Man hade kunnat fortsatt och gå i hagarna visade det sig, men jag tog det säkra före det osäkra och följde vägen. Ganska tråkig bit på asfalt och med kopplade hundar (Zabba drar!) Till slut korsade vi äntligen ån igen och kom över på "vår" sida. Där stod det en liten grålle och var fin!  

Inga fler foton på vår sida ån. Här har vi gått tusen gånger förr och jag var både hungrig, kaffesugen och trött. Skulle tagit plånboken med så hade jag kunnat fika i Sunnerstastugen. Tänker på det tills nästa gång.

Nästan hemma igen stod brandmän och höll på med något. Räddade de en katt ur ettt träd tro?

Mina katter vilar sig i form och gjorde inte ngn stor affär att vi varit bort eller att vi kom hem igen. Fyra och en halv timme känns i benen. I alla fall mina.