Igår i den som vanligt mörka kvällen gjorde Aisha ett FYND! Det syns på svansföringen. Det går liksom inte att smyga med något smarrigt/kul i munnen för svansen åker med automatik upp och hålls stolt på svaj.

Något som såg ut som något söndrigt mjukisdjur släpptes motvilligt vid mina fötter. Jag lyckades inte bättre med att se vad det var så eftersom vi ändå gick hemåt fick Aisha behålla det och hon tog täten och ångade på bra med sitt lurviga fynd i munnen. Normalt gillar hon inget vidare att bära utan det mesta, även rådjursklöven, brukar lämnas till matte att bära hem. Men detta var tydligen något extraordinärt!

Väl hemma vid huset och gatlampan tog jag mig en titt på vad det var för något som Aisha släpat så stolt på hela vägen och fy vad det luktade!!! Någon mystsk del från något djur som fått sätta livet till. Från pälsen att dömma kan jag inte tro att det var något annat än ett rådjur och det förklarar kanske fascinationen.

Slamsan åkte i containern och Aisha fick den råa köttfärsen som jag tagit med som träningsgodis men som inte blivit använd så i slutändan var nog Aisha ganska nöjd ändå och slamsan slapp vandra vidare till andra hundar.

Kortet har inte så mycket med någonting att göra...

Måndag - fredag = alla promenader i mörker. Det är lätt att tröttna och svårt att förstå att man står ut när man är i den ljusa årstiden.

Men det går ju och som sagt - Göteborg är ju en storstad (nåja...) så det blir aldrig riktigt mörkt, ens i skogen. Tacksamt att kunna gå i mörkt grådis även mitt i natten.

Lite så här ser det ut. Lagom ledljus för promenerande. Joggarna har ofta värsta helljuset i pannan som bländar rejält om man möts öga mot öga.

Aisha har en blå blinklampa i halsbandet så hon inte ska skrämma slag på mötande nattvandrare/joggare. Själv dyker jag upp som en vålnad i mörkret.

För ca en månad fick jag rejäl skrämselhicka och såg en exit-skylt skymta i ögonvrån. Lite orolig har den här tiden varit. En dag när jag satt med Pepita i famnen och tyckte att allt var ganska jobbigt så frågade  jag henne hur hon trodde det skulle gå.

Hon tittade rakt in i mina ögon och jag kunde svurit på att hon sade: Matte det är inget, du behöver inte oroa dig!

Sant, eller inte jag tog fasta på det och igår fick jag beksed. Det var inget. Jag behövde inte oroa mig!

Till slut kom det faktiskt lite snö även på den här breddgraden. Få se om det kommer ngt mer innan jul. Annars få det väl bli ett julkort liknande det här.

Ute på udden hör man smällandet från polisens skjutbana. Normalt inga konstigheter men idag var det tydligen ngt nytt vapen som användes. Riktigt läskigt tyckte Aisha.

Tänker inte lyfta varken på öronen eller svansen...så det så

Lite bättre blev det när vi vände o gick tillbaka och lämnade smällandet bakom oss.

Ännu bättre när ljudet försvann och Aisha hittade en riktigt fin pinne att ägna lite kvalitetstid med.

Sedan var jag tvungen att åka till jobbet och det är kul, tycke Aisha! (Av ngn outgrundlig anledning) Svansen i topp igen.

Matte, jag kan vägen så jag tar täten!

Igår flexade jag och tog en förmiddag ledigt. Det var härligt att kunna ta en riktigt lång promenad i det soliga och frostiga vädret. Det kändes som varenda hundägare hade krupit ur sina iden. På våran runda träffade vi:

• en boxer
• en labbe + en airdelterrier
• en labbe till
• tre boxrar + en springer + en cavalier
• en foxterrier (tillsammans m min gamla samhällskunskapslärare)
• en cavalier till

innan vi till slut svängde av på vägen hem till oss.

På kvällen stod simning på schemat igen.

Av någon anledning har Aisha blivit sämre på att gå ner på rampen på egen tass. Det blev lite väl mycket våld för min del för att jag ska vara nöjd. Så fort hon kommer dit hon är på bilden så kan hon gärna ta det sista skuttet ner i bassängen. Nästa gång tar jag med gott mutgodis.

Plums i baljan!

För ett tag sedan frågade min kollega hur många djur jag har nu för tiden. Normalt har jag tre, svarade jag. Ibland en eller annan tillfällig insläpad olycklig mus också.

Häromdan såg jag en annan flockmedlem som har hållit sig väl gömd och som jag inte heller sett senare.

Jättestor var den. Var bor den i normala fall, kan man undra? 

Jag råkar gilla spindlar så den får gärna bo kvar!